Det här är ett sånt här onödigt inlägg men jag vill bara skriva av mig lite. Säger jag det jag känner eller det jag vill känna? Ibland känns allt så bra, så perfekt liksom. Men så kommer tankarna, samma tankar som jag alltid haft, det omöjliga. Varför är det så att ju mer du vill desto mindre vill jag, och ju mer du inte vill desto mer vill jag? Jag vill, jag vill inte. Jo jag vill. Som det står i rubriken; Love is giving someone the power to destroy you. But trusting them not to. Det är faktiskt sant. När man väl litar på någon så ger man sitt hjärta till personen, men när får man tillbaka det? Och är det då helt? Jag vill inte ha ett trasigt hjärta.
I hate goodbyes! Det gör så ont. Allt bara försvinner, allt blir mörkt. Man kan stå i spegeln och hata allt man ser, undra vad det är för fel, vad har hon som inte jag har. Gråter, inser hur patetisk man är som står där och gråter framför spegeln. Går igenom allt han någonsin sagt, tänker att jag kanske skulle ha sagt så istället eller ha gjort så, jag kanske inte skulle haft den tröjan, jag kanske skulle haft håret på det sättet han kanske gillar det bättre. Går igenom varenda detalj, var för sig. Älska mig.
När jag var med dig så visste jag hela tiden att det snart skulle ta slut, jag var bara någon, men man vägrar inse. Inbillar sig att jo den här gången.. Men samtidigt visste man att varje minut var så dyrbar, varje sekund. Det kunde ju ta slut när som helst. Man vill aldrig somna på kvällen hur trött man än var, för då kommer morgondagen, då måste jag gå. Fast jag ville aldrig, men sa inget. Att bara få vara i din famn, eller du i min. Att få känna ditt bröst mot min kind, värmen från dig som även gör mig varm den kallaste decembernatt, spänningen som sprider sig i mig av åtrå för din kropp, ditt mörka hår genom mina fingrar. Och det bästa utav allt; du ler, du skrattar, ditt skratt ekar i mitt hjärta, i mitt hjärta som just då slår sina slag för just dig. Love is magical.
Jag vill glömma, sånt tar tid. Jag vill inte ha dig egentligen, jag ser dig från ett helt annat perspektiv nu och allt känns bara som.. att.. du spelat någon annan, någon det är synd om, jag fick alltid dåligt samvete när det gällde dig. Jag brukade alltid byta smssignal till en högre som jag vaknar av innan jag skulle sova för jag vet att du brukade skriva på natten, och jag ville ju finnas där. Eller jag trodde jag gjorde det iaf. Jag ville alltid veta att du kom hem ordentligt och sånt där, kan inte riktigt förklara, det är komplicerat. Allt det var jobbigt, det var aldrig fjärilar i magen det var mer.. ledsamt. Kan man säga så? Jag ville bara hålla om dig som ett litet barn. Ja precis så var det. Men samtidigt skulle jag göra vad som helst för att få tillbaka dom stunderna. "Never give up on someone you can't go a day without thinking about" är det sant? Nej. 7 år nu, hur länge kan man vara kär i någon? Förevigt? Endless love, så känns det. Vad gör man? Om det ändå fanns ett svar på den frågan. Vissa dagar är värre än andra, vissa dagar tänker jag inte mycket alls jag mår bra och allt är som det ska, nästan. Men vissa dagar.. dom jobbiga dagarna när man går runt med sån ångest inom sig, känner sig så tom, gråter igenom nätterna. Man vill bara skrika allt vad man kan. Jag hatar dig och älskar dig på samma gång. You take my breathe away. Du får mig att känna mig så hel, speciell, din men samtidigt så trasig, förstörd, nedbruten. Jag känner mig tömd på all lycka, som att en vind blåst ut allt jag någonsin haft i mitt hjärta, och den vinden var du.


There are things that we don't want to happen
but have to accept,
things we don't want to know
but have to learn,
and people we can't live without
but have to let go.