Tänk vad tiden går fort. Jag är 18 år, snart 19. Jag önskar att jag hade levt livet annorlunda. Med lite självförtroende och inte levt efter vad andra tycker och inte sökt bekräftelse hos andra. För det är ju vad man själv tycker som räknas. Som blir ens personlighet. Som blir ens utstrålning. Men så kan jag tänka, om det inte finns någon alls som gillar en, hur ska man då kunna tycka om sig själv? Jag känner sån press inför framtiden. Vad ska det bli av mig? Jag vill inte fastna här. Bli påmind om allt varje dag. Vill börja om mitt liv på nytt. Göra saker ogjorda och bara se framåt. Nu blundar jag. Vill kunna öppna ögonen, andas ut, inse att allt bara var en dröm. Men så är det inte. Verkligheten hinner alltid ikapp en. Jag vill vara 14 på nytt och ta vara på åren. Dom försvinner allt för snabbt. Jag känner mig gammal. Jag vill inte bli äldre. Jag vill stanna i åldern. Jag undrar ofta om det finns någon där ute som känner igen sig, som känner det jag känner. Inte bara det här, allt jag känner. Allt det som jag inte vågar att berätta. Eller är det bara jag.
Jättegammal bild